För att ställa om vår energiproduktion till förnyelsebara energikällor krävs att lovande forskningsprojekt får resurser. Uttrycks Clara Good dyker ner i debatten om vilka produktionssätt som är värda att satsa på. Möt en upprörd forskare, som hävdar att det hela är rätt enkelt, och myndighetschefen, som påtalar vikten av ett långsiktigt perspektiv.

”Det är inte så jävla svårt,” säger Mats Leijon, professor i elektricitetslära vid Uppsala Universitet. ”Man måste se helheten.”

Det är vår energiproduktion han pratar om. Jag har sökt upp Leijon efter att ha hört en av hans föreläsningar på temat ”Sverige och förnyelsebar elproduktion”. På föreläsningen var han upprörd. Upprörd över a

tt vi i Sverige satsar våra resurser på fel produktionsmetoder, att vi lägger pengar på forskning som varken har ekonomin eller fysiken med sig och att vi genom subventionering liksom med konstgjord andning håller liv i omöjliga projekt. Dessutom, vilket kanske bekymrade mig mest, beklagade han sig över kvalitén på dagens ingenjörsstudenter. Efter föreläsningen hade jag svårt att släppa det han sagt. Om det nu var så enkelt, varför gick då pengarna till annat? Och var vi ingenjörsstudenter verkligen en så sorglig samling som han sa?
Jag träffar Leijon på hans kontor på Ångströmlaboratoriet. Alla ytor i rummet är täckta av män

gder med papper. Det ser ut som rapporter av olika slag och medan han ber mig sitta ner vid det belamrade soffbordet bläddrar han lite i ett häfte på sitt skrivbord.
Han förklarar hur han tycker att dagens energiproduktion borde se ut. För att ersätta vårt beroe

nde av fossila bränslen vill Mats Leijon satsa på stora och pålitliga energikällor. Grund läggande fysikaliska principer leder till slutsatsen att vissa energikällor inte är värda att satsa på. Det gäller till exempel elproduktion med solceller till det gemensamma elnätet, säger Leijon. På grund av jordens rotation är effekttäth

eten och utnyttjande tiden för låg för att den ska vara konkurrenskraftig. För att reglera elnätet skulle det ändå behövas andra källor, utöver solel, med större pålitlighet och möjlighet till styrning.

”Det finns dock en rad tillämpningar där el från solenergi är ok, typ segelbåtar, miniräknare, laptops, mobiler med mera,” säger han, men tillägger att energi från solen utnyttjas bättre som värme
De energikällor som enligt Leijon kan bli konkurrenskraftiga och som han helst skulle vilja satsa på är geotermisk energi, vågkraft och marina strömmar, men även traditionell vattenkraft. Själv arbetar han

med vågkraft: flytande bojar som guppar upp och ner med vågorna och genererar elektricitet i generatorer som är förankrade i havsbotten. Det kan bli en både pålitlig och billig kraftkälla.
Leijon är kritisk till sättet som pengarna till forskning och utveckling fördelas idag.
”Man kan inte bara sprida pengar omkring sig utan att ha en idé om varför.”
Antingen är en metod konkurrenskraftig eller inte, men det beror inte på politiska åsikter utan på fysikaliska principer: ”Det går inte att rösta om teknik.”
Det Leijon ser som dagens stora miljöproblem är kolkraftverken och fordonstrafiken. För att minska våra utsläpp av växthusgaser är det dessa områden vi främst borde göra något åt.
”Om man har ett koldioxidproblem, då är det de här grejerna man är ute efter.”

Att forska är dyrt och kräver mycket resurser. Ändå är Leijon emot sponsring av forskning. Han tycker att det kan vara en fara eftersom fel kriterier då kan styra vad
som satsas på.
”Vi överetablerar inom vissa områden där det finns för mycket människor.”
Han tycker inte att det är vad statens pengar ska gå till. Vi ska lägga resurser på vård, skola och omsorg och inte på att hålla liv i elproduktion som inte fungerar ekonomiskt. I dagens läge tycker han att forskning inom vissa områden står för mycket i fokus. Forskning som anses som ”häftig” satsar vi på eftersom vi vill visa oss duktiga, säger han. ”Där trillar miljonerna in bara man ansöker.”
Att ge uppstartningsbidrag till vissa energimetoder kan däremot vara motiverat.
”Bra förnybar elproduktion måste ha subventioner,” tycker Leijon.
Man måste se till helheten, och att utbilda bra ingenjörer ger helhet tycker han. Dock anser han att dagens ingenjörsutbildningar är alldeles för teoretiska. De ger inte tillräcklig kunskap om de grundläggande fysikaliska processerna. Det ska vara en yrkesutbildning, men många blir enligt Leijon inte verksamma inom området efter examen.
Men det finns undantag. Innan jag går visar Leijon mig labbet, en stor maskinhall med halvfärdiga generatorer och kraftverk. Allt är byggt av studenter säger Leijon och låter både stolt och belåten.
Efter mitt samtal med Leijon står jag fortfarande undrande. Skulle vi kunna ersätta all vår energiproduktion med förnyelsebara källor, bara vi satsade på rätt saker? Jag bestämmer mig för att även söka svar hos Energimyndigheten, som finansierar en stor del av svensk energiforskning.

Generaldirektören Thomas Korsfeldt tar emot mig i ett litet konferensrum med glasväggar i lokalerna i Stockholm. Han har varit generaldirektör, eller ”gd” som han säger, sedan 1998 då myndigheten fick sin nuvarande form. I grunden är han humanist och samhällsvetare och har en lång politisk bana bakom sig. Han har arbetat med politik på riksdagsnivå sedan 70-talet, och miljöfrågor har funnits med på hans agenda nästan ända från början.
Energimyndigheten är en självständig myndighet som ligger under Näringsdepartementet. Den får anslag ur statsbudgeten och riktlinjer över hur pengarna ska användas, men de slutgiltiga besluten ligger hos myndigheten själv. På Energimyndighetens hemsida står att läsa att de ska ”skapa villkoren för en effektiv och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning.” För att driva på arbetet med det svenska energisystemet delar myndigheten årligen ut 800 miljoner kronor i stöd till forskning och teknikutveckling, berättar Korsfeldt. Av detta går ungefär 55 procent till universitet och högskolor och dessutom tillkommer nästan lika mycket i icke-offentligt stöd, främst från näringslivet.
Energimyndigheten har ungefär 300 anställda, varav hälften är tekniker och naturvetare, säger Korsfeldt. Resten är till största delen jurister, ekonomer och samhällsvetare
och de olika kompetenserna är en stor fördel, tycker han.
Jag frågar vad han tycker om det Mats Leijon sagt, att resurserna fördelas fel.
”Det kan man tycka,” säger Korsfeldt diplomatiskt, men påpekar att statens uppgift är att sprida riskerna.
”Du kan aldrig vara riktigt säker på vad som är den rätta vägen.”
Utvecklingen av nya energimetoder är en process som tar tid och Korsfeldt tycker att tre begrepp man bör ha i bakhuvudet är helhets syn, långsiktighet och tålamod. Solcellsområdet, där forskning började på 70-talet börjar ge bra resultat nu.
”Det är precis den tid du får räkna med”, säger han. ”Man börjar inte från scratch.”
Vi har redan en utvecklad energi- produktion i Sverige, menar Korsfeldt, och att ändra den tar tid. Sverige har ändrat och fasat ut olika metoder sedan 30-40 år tillbaka. På 1970 kom till exempel 77 procent av Sveriges energi från olja mot cirka 30 procent idag. Trots minskningen är oljan ändå vår näst största energikälla, efter kärnkraften som står för omkring 33 procent.

Korsfeldt är positiv till vågkraften och tror att den i längden har större potential än vindkraft. Inom geotermisk kraftproduktion, ett av de andra områden Leijon nämnde, har det funnits forskningsprojekt fortsätter han, men det var inte tillräckligt framgångsrika.
Att helt gå över till förnybar elproduktion idag är inte möjligt enligt Korsfeldt, men det är heller inte den största uppgiften.
”Det viktigaste är inte att tillföra förnybara energikällor utan att få ett så resurseffektivt system som möjligt,” säger han. Statistiken pekar på transportsektorn är ett
stort klimat problem. Att den globala uppvärmningen genom växthuseffekten orsakas av människans ökade utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är något som få numera betvivlar. Av Sveriges totala koldioxid utsläpp på omkring 52 miljoner ton 2005 stod transportsektorn för omkring 20 miljoner.
En annan sak man inte ska glömma bort, menar Korsfeldt, är att människor är ett besvärligt kapitel. ”Verkligheten är bara rationell till 67 procent,” säger han med ett snett leende. ”Tekniker glömmer lätt det.”
Trots allt har både Leijon och Korsfeldt hopp om framtiden. De pratar om att se helheten, om vad vi själva kan göra. ”Vi människor kan göra skillnad,” menar Leijon. ”Vi har det i vår egen hand.” Korsfeldt ser gärna utvecklingen ur ett längre perspektiv: ”Jag är född på 40-talet,” säger han, ”jag är utvecklingsoptimist.

Text: CLARA GOOD

Foto: CHRIS CHARLESWORTH

Tags: Energi, Hållbar utveckling