Äkthet på bekostnad av frihet – krönika från Kuba

Det första jag slogs av när jag kom till Kuba var hur äkta allt var.

Den 15 april åt vi lunch på ett pesosställe.

Vi kallar det pesosställe för att man där endast kan betala med kubanska pesos – de är värda en bråkdel av vad turistpesos är. Man kan alltså få en måltid för motsvarande 5 svenska kronor.

Det är varmt och fuktigt är inne; det är mer någons vardagsrum än en lunchrestaurang. Hon som tar beställningarna är kanske 16-17 år. Hon står och röker bakom kassan när vi kommer in. Jag tycker att hon påminner om tjejen som blir gravid i Orange is the New Black. Hon lutar sig nonchalant mot väggen och gör inte mycket till min när vi stiger in, med undantag av att hon skrattar åt att vi alla beställer samma sak, som inte ens finns på menyn – omelett med ris. Det är förstås härligt att kunna köpa mat från någons vardagsrum, för inga pengar alls, och vila sig från promenaden i den 30-gradiga hettan.

Maten vi får är god, om än lite smaklös. Trots att många av oss är vegetarianer ligger det köttbitar i allas ris. Det är för att ge smak har vi förstått, eftersom det är svårt att få tag på kryddor på ön. Och vi har vant oss vid att peta ut.

Det går inte att hitta ett liknande ställe i Sverige: ett ställe där man inte tänker ”om jag hade lagat det här själv hade det kostat en tiondel av vad det kostar här”, ett ställe där det röks inomhus. Det är ett ställe där det inte är någon idé att kommentera servicen – restaurangen kommer ändå inte ha skäl att förbättra den. Det är svårt att tänka sig att det finns någon slags företagsvision bakom restaurangen, mer än att samla in lagom med pengar för att leva ett skäligt liv.

Och ändå är det svårt att inte tycka om det här stället.

Då slår det mig. Vi sitter och romantiserar fattigdom.

DSC_3961

Photos: Elin Colmsjö

Skälet till att hon står där och röker är att det saknas normer och institutioner som garanterar en hygienisk restaurangbransch. Att vi äter i någons vardagsrum är en konsekvens av att den kommunistiska diktaturen hårt reglerar marknaden för restauranger (och allt annat för den delen).

Det faktum att vi är många svenskar som är vegetarianer är en konsekvens av att vi fått chansen att reflektera över våra livsval, något som är svårt att göra i ett land lika fattigt som Kuba. Vi petar ut kött för att vi kan välja bort det. Det är mycket svårare att aktivt välja bort en viss sorts mat i ett land där matbutikernas hyllor ekar av tomhet.

Det saknas en företagsvision bakom restaurangen. Det uppfattas som upplyftande för de som är trötta på det så kallade konsumtionssamhället. Men det innebär också att vi aldrig kommer att få se någon innovation i restauranglivet i Kuba, för vem kommer vilja prova något nytt när förnyelsen i sig är olaglig. Att hon inte lyfter sin blick är en följd av att hon saknar skäl att göra annat – i ett land där det finns få vägar uppåt i samhället, men många vägar till botten.

Skälet till att vi romantiserar fattigdom är nog därför att vi upplever att den är äkta. Den här tjejen, som jag låtit symbolisera vårt romantiserande – hon var äkta. Det var inte poserande att vara nonchalant, det var hennes vardag. Det var inte för att hippt hänga med i delningsekonomi-trenden som hon och hennes familj hade restaurang i sitt vardagsrum; folk öppnar restaurang i sina hem i Kuba för att det är ett av få sätt man kan tjäna sitt levebröd på. I ett land där den statliga lönen är runt 20 dollar i månaden medan levnadskostnaderna ligger på 100 dollar i månaden – där har man inte många andra val.

Hon får symbolisera att äkthet ofta reflekterar att man inte valt sina uttryck och sitt liv. I väst kan vi välja att posera med kläder och livstilar som egentligen inte stämmer överens med vår socioekonomiska klass. Det är inte äkta, men det är i alla fall ett val.

Det är inget fel med att jaga äkthet, jag vet att jag gör det varje dag. Men man ska komma ihåg att det vi upplever som äkthet ofta är avsaknaden av val. Äkthet är ofta ofrivillighet.

Och jämte äktheten är ofrivilligheten det jag tog med mig från två veckors resa i Kuba.

 

By Eva Forslund